Det var med fredagens händelser i bakhuvudet en ganska futtig tillställning i jämförelse då vi hade seriepremiär mot V.Ingelstad på hemmaplan. Samtidigt visar det också upp sverige från sin bästa sida.
För finns det något jag har lärt mig är det att svenskar är vackra i motgång. Vi har en osviklig förmåga att gå vidare. Vi analyserar, funderar och tänker i en öppen och förbehållslös diskussion som gör att vi lär oss av våra misstag. Vi pekar sällan finger varken mot grupp eller människor och jag hoppas innerligt att vi som medborgare i detta vackra avlånga land inte gör det denna gången heller.
Ser man det så kan man i ett, det som är vårt lilla mikrokosmos i form av en grupp av människor önska och fungera på samma sätt. Det är viktigt att man är just öppen, tydlig och ärlig. Både mot sig själv och sina lagkamrater för det är först då man som grupp tillsammans kan gå framåt och framåt det har
vi gått sedan jag trampade in på Aggarpsvallen för första gången den där regnpiskade dagen.
Som tränare står man och faller med det material man har och deras vilja att lyssna lära och göra sitt bästa och man kan inte vara mer än nöjd efter dagens insats där helt plötsligt det mesta faller på plats i 70 minuter. De sista 20 blir onödigt stirriga och borde egentligen bara spelats av med ett öga på en tickande klocka men lite får väl även ett tränarhjärta stå ut med.
Skulle man önska något efteråt är det att vi tar bort de där insläppta bollarna för det hade varit gott om vår målvakt hade fått hålla nollan någon gång men gör man fyra framåt får man kanske ta att det också blir en och annan glipa
åt andra hållet.
Att man sedan ovanpå detta önskar att fredagens händelse kunde göras ogjord är tyvärr för mycket att begära.
Så nu tränar vi på under veckan måndag och onsdag för att spela borta på måndag om en vecka. Väl mött!
