Fotbollen har alltid funnits i min familj och släkt, men jag valde tidigt att börja spela basket, bollkontroll med fötterna var inte riktigt min grej.
Jag spelade på hög nivå i många år, ofta i dubbla lag, både med jämngamla men även med äldre. Jag har även haft äran att få spela i den blågula dressen vid ett par tillfällen.
När min dotter började spela fotboll i SIF för fyra år sedan infann sig genast den härliga stämningen som finns i och runt en idrottsklubb med lagverksamhet. Jag hängde kvar på träningarna, lärde känna andra föräldrar, spelare och ledare, och insåg hur mycket jag saknat gemenskapen.
Jag sitter i styrelsen sedan ett par år som ledamot och ingår även i arrangemangsgruppen, som bland annat förbereder inför matcher, är med och anordnar bilbingot m.m. Däremellan tar jag också ett och annat foto för att försöka fånga glädjen som finns på planerna till våra sociala medier.
Jag är också lagledare för vårt kommande damlag, som vi hoppas kunna kicka igång ordentligt efter sommaren, och det ser jag väldigt mycket framemot!
Men främst är jag mamma till Ebba som spelar i F09/010.
Att tillbringa tid på Aggarpsvallen eller Svedalagården ger mig oerhört mycket tillbaka. Jag är social och utåtriktad som person, men jag har haft det ganska trist sedan pandemin började härja. Jag har jobbat hemifrån i snart 1,5 år och då är det på och utanför fotbollsplanen som jag har möjligheten att träffa andra. Fotbollen är ju en av få aktiviteter som faktiskt har kunnat fungera ganska bra trots restriktioner.
Under de senaste veckorna har jag haft förmånen att vara med två av våra yngsta flicklag och det är underbart att se så många härliga tjejer igång på fotbollsplanen. Jag brinner för tjejverksamheten, för vi tappar alltför många i tidig ålder och då har de yngre inga förebilder att se upp till.
Jag hoppas och önskar att man kan se mig som en tillgång, jag har själv varit en ung tjej och vet hur mycket det är som händer under ungdomsåren, att det är okej att ventilera med mig.
Vill samtidigt också passa på att lyfta våra manliga tränare, vet att man pratar både om pubertet, mens och mopeder.
Och att sen kunna gå på ICA och säga hej och tjena till våra unga spelare, det är så mycket värt, för det är våra medlemmar som gör föreningen.
//Linda Jönsson
