Vi använder Cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt.
Svedala IF
1950 - 1960
Sent 50-tal.
Jag blev Svedalabo i januari 1947. Mina kunskaper om den nya bostadsorten begränsades till tidningstexter och hembygdslitteratur. Henny och jag hade läst om AB Åbjörn Andersson i Folkskolans läsebok. Dessutom mötte man överallt på vägar och gator de gula vägmaskinerna. Arbetslösheten under 30-talet, AK-jobben och stenkrossarna fanns också med i bilden av Svedala. I samma hembygdsbok hade vi också läst om sockerbruket, försökstegelbruket och tegelmästarskolan. Jag var således ganska orienterad om ortens näringsliv vid halvsekelskiftet 1950. Svedala-idrotten hade jag också kommit i kontakt med via söderslättstidningen Trelleborgs Allehanda. Jag kände till fotbollsskandalen 1944, då Svedala IF berövades sin serieseger genom uppgjorda matchresultat. Lasse Lassessons boxningsmatcher mot bröderna Svanberg i brottarklubben Amatör, Trelleborg var också intressant läsning. En av mina bröder var medlem i Trelleborgsklubben. 

Givetvis visste alla på Söderslätt att Pigge Sandberg i MFF kom från Svedala. Själv hade jag vid friidrottstävlingar på våren 1943 träffat "Mr Svedala" Erland Ripa och på tävlingsbanorna "Kiddi" Persson och Godtemplaren Karl-Erik Nilsson. Mot "Kiddi" förlorade jag på 100- meter men Karl-E Nilsson besegrade jag på 1500 meter. Ripa gav mig i samband med loppet goda råd om träning och teknik, viktiga för en landsbygdsgrabb vars enda träningsmöjligheter var landsvägslöpning.

Goda erfarenheter 
Under mina värnpliktsår hade jag glädjen att dela erfarenheter med många Svedala värnpliktiga, Thore Olsson eller "Tore Sme", Kiddi Persson, Arne Jönsson, sedermera känd fackföreningsman och politiker, Svante Pettersson, känd gymnast, Knut Nordquist från Svenstorp m.fl. 

Jag hade ett s.k. "nät" när jag började mitt arbete i Svedala. Min anställning fick jag på Vita skolan och där arbetade jag fram till 1956 då jag flyttade till Röda skolans rektorsexpedition och sedermera till den nybyggda centralskolan. 

Svedala IF firade sitt 40-årsjubileum ett år efter min ankomst till orten. Jag var inte med vid detta tillfälle men redan året därefter kom jag i kontakt med Stig Hardborn och hans hustru Ella. De var de första som öppnade sitt hem för nykomlingen. 

Jag höll ofta till på idrottsplatsen där Stig Hardborns fader, Alfred Hansson, var en mycket känd Svedala-profil. Hans nitiska omsorg, personifierad med vaktmästaremössan, var känd av alla. Hans hustru Ida som drev kaférörelsen, var en mycket vänlig och omtyckt människa. "Långe Knut", Knut Hansson, känd fotbollsspelare, och Alfreds andre son tillhörde också min första umgängeskrets inom SIF. 

Styrelseuppdrag 
1951 kom jag med i SIF:s styrelse som kassör. Detta var förvisso ingen lätt uppgift. Kassan var kroniskt tom, men uppfinningsrikedomen flödade när det gällde att skaffa pengar. Lotterier och fester krävde personliga engagemang. Kommunala anslag fanns inte, viktigast var den s.k höstfesten där större delen av årets driftskapital skulle tjänas in. Jag minns att jag gick med Folke Perssons tvåhjuliga dragkärra genom gatorna till ortens företagare, som i de flesta fall var frikostiga donatorer. 

Lotterivinsterna samlades in och numrerades. Målet var att få ihop c:a 3000 kr i tombolan. Korvståndet sköttes alltid av Agne "Neta" Jönsson, som i sin vita rock försökte locka till sig besökarna på festplatsen. Bakom disken fanns ibland saker som hjälpte till att skölja ned korven. "Netas" och mitt samarbete fortsatte över 50-talet. "Neta" var lagledare och jag var med på linjen med flaggan. 

Våra tävlingsdräkter, svart tröja och vita byxor, fick vi tvättade hos fru Lindström i "Stockholmskroken", en fantastisk människa, som handtvättade plaggen och dessutom höll ordningen på oss. Om "trunken" någon gång kom lite senare än vanligt talade hon om för oss att det viktigaste av allt var just tvätten. Efter tillrättavisningen kom alltid det förlösande. "Ska du ha en gök"? Det var svårt att neka. 

Bland gänget på idrottsplatsen fanns också hennes son, "Macke Lindström" som blev något av föreningens maskot.

Tysklandsresa 
Detta minner mig om 1953 års resa till Tyskland där laget nådde oavgjort mot Germania Walsrode på Lüneburgheden. Resultatet 2-2 telegraferades av en stolt Gunnar Jennby med den talande sammanfattningen: "2-2, Strahlende Spiel". Vid banketten efteråt hade "Macke" platsen närmast borgmästaren i Walarode. "Macke" som inte kunde tyska lät borgmästarens alla påstående och utsagor stå oemotsagda, något som denne varmt uppskattade. 1952 hade jag blivit sekreterare i SIF och ersatt Gunnar Lundquist, som blev tränare i Malmö. "Neta" fortsatte som lagledare och många glada minnen gör sig påminda från denna tid.

Den s.k. "babykedjan" växte fram och Sven "Dua" Lundquist, Lennart "Tott" Persson, Sverker Larsson och Rolf "Maler" Jönsson gladde oss alla genom en härlig målaptit och ett respektlöst hanterande av mer namnkunniga motståndare. Jag minns en match mot Ymor i Trelleborg där "Dua" fintade och lurade den store centerbacken Kurt "Järnis" Holm så att denna knappt visste om han var på planen eller löparbanan. En välförtjänt seger för SIF. 

"Netas" bror var Gunnar "Bally" Jönsson som än idag (1998) är en av föreningens trognaste åskådare, men även dess hårde kritiker. Han och Neta kallades för "Svedalamästare i kaffegök". Bally var känd som en utomordentligt placeringsskicklig spelare och tog sällan några extra steg för att nå bollen. Denna egenskap delade han med Calle "Brost" Jönsson som i en träningsmatch mot MFF i början på 50-talet utraderade Stellan Nilsson, namnkunnig landslagsspelare. Bally är morfar till "Micke" Svensson, som förutom sin lärargärning också sprider kunskap om fotbollens grunder och innehåll hos dagens representationslag i SIF. 

Min gamla Vauxhall 
Min uppgift vid denna tid var förutom sekreterarskapet, också att med min gamla Vauxhall hämta Villy Andersson varje träningskväll i Lund och varje söndag i samma lyxåk skjutsa Neta till Dalby där han arbetade på en stor industri som representant för gjuteriet i Svedala. Denna Vauxhall Velox hade sina egenheter, något som Karl-Axel Ahlgren fick erfara vid en tur till Helsingborg. När gänget skulle återvända hem hade bilens rattväxel kasat lång ner på styrstången. Det är för mig än idag en gåta hur Karl-Axel klarade växlingarna. Tydligen gick det, för alla var välbehållna vid hemkomsten. Bland bilens övriga egenskaper fanns också att den vägrade att starta på "ettans växel", varför jag till alla SIFares löje alltid måste ha en "ringkrok" i bilen vars hjälp jag fixade in "tvåans" växel. 

Svedala IF hade under tiden 1952-54 en ordförande med dynamisk framtoning: Nisse Perlman, Malmöbo från början, hade goda kontakter inom Malmöfotbollen. Från MFF hämtades Kjell Persson, från Flagg, Nisse Sandahl och från MBI Gert Dahlgren. Tillvägagångssättet vid värvningen var alltid detsamma. Vår ordförande som drev en butikskedja med klädesförsäljning tog in nyförvärven för en yttre viss upprustning och kontrakten signerades av välklädda "gentlemän". Klubben hade stor nytta av nyförvärven eftersom bottenstrider snarare var mer regel än undantag. 

Bland fotbollsspelarna vid denna tid var vänsterbacken Olle "Bull" Olsson, bror till Thore "Sme", en man med egen vilja och eget sinnelag. Vid en höstfest skulle vi förgylla söndagen med en hemmamatch av stor betydelse. Publiken var talrik, c:a 500, och tänd. Olle hade drabbats av en tåskada under träningen i veckan och hade svårigheter att få in "paketet" i fotbollsskon. Neta och jag ordnade en konsultation hos tandläkare Arvid Ehn som var mycket fotbollsintresserad. I den välkända Vauxhallen färdades så Neta, Olle och jag från omklädningsrummet till tandläkarens mottagning i Nygatan. Olle fick sin bedövningsspruta och lyckades med yttersta möda få på sig "fotbollsdojan". Bedövningen höll 40 minuter in på andra halvlek, då Olle fick lämna planen med skon i handen. Vi vann matchen men detta blidkade inte Olle "Sme" som letade efter både mig och Neta efter matchen. Vi höll oss undan i korvståndet där publiken garanterade oss en viss säkerhet. "Gjorde vi rätt?". Detta frågar jag mig ibland när minnena tränger på och svaret blir alltid detsamma: "Visst, ändamålet helgar medlet". 

Tränare i SIF var nu Helge "Gripen" Bengtsson, som snart lyckades kombinera gammalt och nytt till ett väl fungerade lag. Hans "triangelspel" tränades in och klubben blev plötsligt mera stabil i spelet.

Dragspelsmusik 
Våra serieresor gick på den tiden till Hässleholm, Eslöv, Lund, Asmundtorp, Landskorna etc. Vi färdades i buss och från hemresorna minns jag dragspelsmusiken från Lennart "Tott" Perssons fingrar, Olle "Bulls" solosång om "Vildanden" och de glada tillropen från baksätet där Calle Brost och Willy Andersson höll till. Från början hördes de mera sofistikerade utropen "Skål Calle" för att så småningom när resan närmade sig slutet ersätts med "Kål Skalle". Då visste vi att nederlaget var glömt och att killarna tog spjärn för nästa match. 

Våra internationella kontakter inom idrotten var inte många, men Svedalaborna minns säkert skolans tävlingar mot Gl.Holte under 50-talet. Våren 1950 satte jag, med hjälp av Erland Ripa och Lennart Strandberg på Arbetet, in en annons i Köpenhamnstidningen Berlingske Tidene. Redaktör Wium var vår kontakt och annonsen, vari Svedala önskade idrottsutbyte med en dansk skola, fick snabbt resultat. I april 1950 anlände tre danska kontaktmän, Poul Selbo, Hans Holm och Peter Thygesen till Vita skolan och efter ett trevligt samtal var saken klar. 

Svedala och Gl. Holte skulle mötas i fotboll, handboll och friidrott. Första mötet ägde rum i maj 1950. Segrar och nederlag skiftade, men under årens lopp fram till 1970 blev Svedala starkast. 

Många av våra blivande A-lagsspelare har deltagit i tävlingarna, som blev populära både hos yngre och äldre Svedalabor. Jag kan inte undgå att nämna förre SIFaren Arne Gullvi som var en av eldsjälarna i samband med dansktävlingarna. Det sades om honom att när han mätte längdhoppsresultaten spändes måttbandet maximalt när danska hopp mättes, under det att bandet fick följa gropens ojämnheter när svenska hopp noterades. Antagligen lite påhittat, men man vet aldrig. Kampen var hård och några centimeter kunde betyda allt. 

Skoltävlingarna förde också med sig en tävling i friidrott mellan SIF och SNIK (Skodeborg Naerums idrottsklubb). Svedala förlorade på bortaplan men först i den avslutande stafetten. Bl.a vann Willy Andersson löpning 100 meter. Pokalen står fortfarande kvar hos SNIK eftersom friidrotten i Svedala stagnerade och intresset försvann.

Ordförande 1957
1957 blev jag ordförande och administrerade jubileet 1958. Övriga styrelseledamöter var bl. a Erland Ripa sekreterare, Stig Hardborn vice ordförande och Karl-Axel Ahlgren kassör.

Vid högtidsmåltiden på Folkets Hus deltog även klubbens grundare Oscar Nordh med fru och föreningens hedersordförande Elis Sandberg. Vid något tillfälle diktade "Neta" och jag en liten visa om vår klubb och våra olika uppgifter. Jag skall inte relatera sången i sin helhet men några versrader känns nog igen av dem som var med då. 

På sönda´ morron vi hämtar trunken 
I Stockholmskrogen hos Mackes mor 
och sen så går vi där blott och väntar, 
vi kan ej sidda vid vårt middagsbor 
När klockan närmar sig rätta tiden 
då tar vi oppad där bägge två. 
I daren möter vi Alfred Hansson 
han sir: "Ida får Svedala Klå." 

De tidigare här nämnda personligheterna kommer här till tals och vaktmästare Hanssons ständiga pessimism skall betonas. Klubbens finanser var som tidigare nämnts på intet sätt lösta under 50-talet. Detta framgår av nästa strof som lyder: 

Och Folke Persson han står vid snurran 
och räknar pengar med glättigt sinn 
Idag så tror jag det går som hurran 500 stora vi räkna in 
När matchen slutat vi frågar Folke. 
"Hur många har här nu kommit hit?" 
Han tittar misslynt i kassalådan. 
Hos domaren får vi nog kredit"

Klubblokalen 1951
Visan har många strofer och sjöngs första gången på en klubbfest i Börringe bygdegård i mitten av 50-talet, där styrelsens damer med Svea Persson i spetsen stod för ett härligt gästabud. Innan vi kommit så långt hade "Neta" och jag hållit på med skaldekonst. Efter en hel lördag och tre flaskor vin ansåg vi oss nöjda och överlämnade resultatet till klubbmedlemmarnas bedömning. Den räknas väl knappast in i den klassiska litteraturen, men kul hade vi både när den diktades och när den sjöngs.

Lämnade styrelsearbetet 
Vid årsmötet 1959 lämnade jag styrelsearbetet. Kjell Lindberg, farfar, till skyttekungen i 1997 års Svedala IF, övertog klubben. Själv återkom jag 1987 för att fira 80-årsjubileet på Folkets Hus, precis 30 år efter 1958.

När 60-talet började fanns många bra spelare i A-laget. Willy Andersson hade lämnat föreningen men Bertil Holmström var en god ersättare, Sven "Dua", "Tott" Persson, Rolf "Maler", Leif Jacobsson och Hasse Fransson var goda tekniker och höll hög klass. Hög klass höll också Bertil "Salla" Salomonsson som kunde spela både målvakt och forward. Jag minns från min tid på linjen ett veritabelt Maradona-mål när Bertil med knytnävarna i huvudläge mixtrade, läs boxade, in bollen i mål med en s.k. språngskalle. Målvakten var förvånad, jag som linjeman var förvånad, den ende som inte var förvånad var domaren. Han blåste för mål och så blev det. Maradona talade efteråt om sitt VM-mål som "Herrens hand". Jag tror att "Salla" tyckte detsamma. Så slutade 50-talet med att "Dua" Lundquist och "Tott" Persson lämnade föreningen för högre uppgifter. Kjell Persson, Börje Berglund och Gert Dahlgren gick åter till Malmöklubbar och 50-talets sista år, 1959, slutade med degradering till en serie som idag motsvaras av div VI. Där slutar min berättaruppgift. Andra minns säkert 60-70- och 80-talen som en berg- och dalbana med både toppar och dalar. 

Men mitt glada 50-tal glömmer jag aldrig!

Text: Sune Göransson
"
 
SPONSORER
STÖTTA SVEDALA IF